Jag vet att det är patetiskt, alla mina storslagna planer, de som sällan uppfylls. Jag tycker för mycket om att tänka på hur det skulle kunna bli, och är alltför dålig på att genomföra. En teoretiker kring olika livsval, och en usel praktiker. Eller drömmare, det kanske är ett bättre ord.
Apropå mat och pengar...Jag har gjort en kalkyl efter gårkvällens trevliga men dyra restaurangbesök och kommit fram till att jag antingen måste svälta och röka, eller inte röka och äta, resten av månaden. Idag, en gråmulen söndagsmorgon har jag alltså bestämt mig för att göra följande:
- Handla ihop en veckomeny enligt de ekonomiska förutsättningar som jag bestämt sedan tidigare - max 40 spänn/måltid.
- Köpa nikotinplåster, och helt enkelt bara inte röka. Jag menar, hur svårt kan det vara?! Nu är jag trött på mig själv och mina rökslutarlöften, och det är många andra också. Det måste gå. Det MÅSTE väl gå? Nu får det vara slut på det - jag lovade pappa innan han dog att jag skulle sluta, jag har lovat mig själv flera gånger. Det är ofräscht och luktar illa. Jag vill inte lukta illa. Jag vill inte snusa heller, för det luktar också illa. Nu måste det gå. "Okej, jag är inte rökare längre. Jag? Skulle jag vara rökare? Nej, kommer aldrig på fråga." Självbilden, bilden av sig själv som rökare, den är livsfarlig, och det är den jag måste få bukt med. Kan jag bara inbilla mig att jag inte är en rökare, då borde slutandet inte vara särskilt svårt.
Detta är ju en matblogg och rökning har ingenting med saken att göra, men nu jävlar. Jag återkommer med veckans recept.
söndag 18 mars 2012
söndag 11 mars 2012
Söndagsmiddag
Jag köpte ju köttfärs förra veckan, och frös in hälften. Så idag gjorde jag en köttfärssås med färsk pasta. Köttfärssås, eller pasta Bolognese är tydligen en rätt varom de lärde tvistar. Jag försökte för några månader sedan att göra en "äkta", eller vad jag trodde var en "äkta" pasta Bolognese. Den innehöll kalvfärs och kycklinglever, rotselleri och fläsk, och en massa annat. Jag tyckte inte om det. Eftersom jag i princip aldrig lagar mat med inälvor, eftersom jag inte är särskilt förtjust i det, trodde jag att levern skulle smälta ner i grytan (som kokte i 3 timmar). Det gjorde den inte. Både jag och en av mina gäster klöktes av de små men smakrika leverbitarna. När jag letat runt på nätet efter recept på pasta Bolognese har jag funnit att det finns nästan lika många recept som det finns hemsidor och kockar. Kanske beror skillnaderna på regionala skillnader i Italien, eller någonting annat. Men det skulle vara intressant att känna till ifall det verkligen finns ett "äkta" Bolognese-recept.
Vanlig köttfärssås då? Sådan som man kunnat laga sedan barnsben. Det gjorde jag idag. Mina standardingredienser förutom köttfärs är blekselleri (blekselleri är bra i budgettider - ett knippe håller sig i en evighet i kylen), bacon, vitlök, och lök, oregano, chili, möjligen om jag har hemma, en skvätt rödvin, salt, och peppar. Idag gjorde jag en köttfärssås utan rödvin, och med en halvskrumpen röd paprika jag hittade i kylen och en burk champinjoner. Jag köpte färsk pasta till, och hade riven parmesanost hemma. Dessvärre glömde jag bort att fotografera det hela.
Jag blev sugen på efterrätt, såsom man ofta blir en seg söndagskväll framför skärmen. Jag fann i kylen turkisk yoghurt, och apelsiner. Jag tog alltså turkisk yoghurt, pressade ner saften från en apelsin, slängde ner några jordgubbar jag hade i frysen, och sockrade det hela en gnutta. Denna dessert avnjöt jag till Sveriges Mästerkock på tv4 Play. Gud vad jag hatar play. Med min internetuppkoppling tar det 80 minuter att se ett 40-minutersprogram. Men jag var tvungen att se det så att jag är i rätt fas inför onsdagens omgång.
Pengar då? Idag inköpte jag följande till maten:
Färsk pasta: 12 kr
2 burkar krossade tomater: 12 kr
1 burk champinjoner: 9 kr
1 lök: 4 kr
Summa: 36 kronor
God Söndagskväll!
Vanlig köttfärssås då? Sådan som man kunnat laga sedan barnsben. Det gjorde jag idag. Mina standardingredienser förutom köttfärs är blekselleri (blekselleri är bra i budgettider - ett knippe håller sig i en evighet i kylen), bacon, vitlök, och lök, oregano, chili, möjligen om jag har hemma, en skvätt rödvin, salt, och peppar. Idag gjorde jag en köttfärssås utan rödvin, och med en halvskrumpen röd paprika jag hittade i kylen och en burk champinjoner. Jag köpte färsk pasta till, och hade riven parmesanost hemma. Dessvärre glömde jag bort att fotografera det hela.
Jag blev sugen på efterrätt, såsom man ofta blir en seg söndagskväll framför skärmen. Jag fann i kylen turkisk yoghurt, och apelsiner. Jag tog alltså turkisk yoghurt, pressade ner saften från en apelsin, slängde ner några jordgubbar jag hade i frysen, och sockrade det hela en gnutta. Denna dessert avnjöt jag till Sveriges Mästerkock på tv4 Play. Gud vad jag hatar play. Med min internetuppkoppling tar det 80 minuter att se ett 40-minutersprogram. Men jag var tvungen att se det så att jag är i rätt fas inför onsdagens omgång.
Pengar då? Idag inköpte jag följande till maten:
Färsk pasta: 12 kr
2 burkar krossade tomater: 12 kr
1 burk champinjoner: 9 kr
1 lök: 4 kr
Summa: 36 kronor
God Söndagskväll!
Fattiga riddare i min familj
Idag har jag ätit en barndomsklassiker till lunch, och den är mycket billig - fattiga riddare. Jag vet att de flesta lagar till rätten med hjälp av bröd och pannkakssmet. Så har vi aldrig gjort i min familj. Sedan jag var liten har vi tagit torrt skivat franskbröd, doppat skivorna i mjölk, stekt i mycket smör, och sedan doppat i socker. Jag kan se framför mig min far vid spisen, och jag, en hungrig och dreglande 8-åring, iakttagandes varje rörelse från den älskade kocken. Det är hur onyttigt som helst, hur gott som helst, och hur enkelt som helst. Nu ska jag ut och promenera de mil som förmodligen krävs för att gå av sig alla kalorier. Men ibland måste man unna sig!
torsdag 8 mars 2012
Om snålhet, fattigdom, och givmildhet
Nu har jag ju inte skrivit på två dagar. Och jag vill bara förklara att det inte är för att jag misslyckats med min utmaning till mig själv. Åh nej, inte det minsta, jag är lika taggad som för en vecka sedan (även om jag skulle ljuga om jag sade att jag inte skulle tycka att det vore aningens trevligt med en ryggbiff imorgonkväll). Men jag har inte ätit hemma. I själva verket spenderade jag en massa pengar, en tredubbling av min ransoneringsbudget, på middag ute igår. Det är ju en del av dealen - jag ska äta billigt för att kunna bekosta månadens restaurangbesök. Idag blev jag hembjuden på middag av en god vän. Att bli bortbjuden är bra i budgettider, även om jag måste tillstå att jag alltid avskytt sådana som "passar på när de blir bjudna"- en sorts snål girighet. Hu! Jag vill också betona att jag inte är en snål människa. Detta är en av de få månader i mitt liv då jag försöker tänka på att hålla en sorts budget. I vanliga fall slösar jag utan vett, jag bjuder utan en tanke, i själva verket älskar jag att dela med mig och bjuda. Den sämsta egenskap jag skulle kunna peka ut är just snålhet. Snåla människor är tråkiga människor. Sådana som delar upp mynten mellan sig på restaurang, för att betala exakt vad de är skyldiga av notan. Sådana ogillar jag skarpt. Med det sagt menar jag inte att jag har rätt, det är bara en högst personlig uppfattning jag har. I min familj, sedan min barndom, delar vi med oss. Vänner kommer och äter, döttrars pojkvänner blir stående middagsgäster, pojkvännernas vänner likaså. Jag har väl fått det därifrån, antar jag. Sedan är det en milsvid skillnad mellan snålhet och fattigdom. Det är väl inte märkligt om en fattig människa håller på sina slantar när notan ska delas upp? Nejnej!
Detta inlägg handlar ju inte så mycket om mat, märker jag, och nu ska jag berätta att jag redan planerat vad jag ska slänga ihop som storstilad fredagsmiddag. Det kommer att bli en klassiker!
Godkväll!
Detta inlägg handlar ju inte så mycket om mat, märker jag, och nu ska jag berätta att jag redan planerat vad jag ska slänga ihop som storstilad fredagsmiddag. Det kommer att bli en klassiker!
Godkväll!
tisdag 6 mars 2012
Hemmagjorda Tortellinis
Jag är helt slut. Helt slut. Ikväll gjorde jag min allra första hemmagjorda pasta - köttfärsfyllda tortellinis med tomatsås. Så här var det - jag tänkte först göra en vanlig pastasås och köpa pasta till. Samtidigt behövde jag mjöl eftersom det är gångbart så här i budgettider. Vem vet när jag får ett ryck och vill göra en kladdkaka? Eller ett bröd till en soppa? Så, det hela skulle bli billigare om jag gjorde min egna pasta, istället för att köpa både pasta och mjöl. Sagt och gjort.
Det var ett sjå, att knåda ihop degen. Enligt det recept jag följde skulle man ha två ägg och 5 dl mjöl. Det som skulle likna en smidig deg var i det läget smulpaj. Så jag slängde ner ett ägg till, och vips var den slät och fin. Sen skulle den vila, pastadegen, och jag hade egentligen lust att göra detsamma, trött efter arbetsdag, långpromenad och besök av en god vän, utan rast emellan. Men, degen vilade, och jag jobbade - snodde ihop en fyllning på köttfärs, vårlök och rödlök, och satte igång en enkel tomatsås med vitlök, havssalt och torkad timjan.
Efter detta började den verkliga prövningen. Jag har ingen pastamaskin, och ingen brödkavel. Med hjälp av en glasflaska knådade jag ut den uppvilade pastadegen så tunt jag förmådde. Så tunt jag förmådde skulle inte vara tillräckligt, visade det sig, då tortellinin blev en gnutta, nåja, ganska mycket för tjocka. Men degen jobbade i allafall med mig - den smulades inte sönder, den lät sig formas, och den lät sig plattas ut en hel del. Det fanns tillfällen under matlagandet där jag faktiskt älskade min lilla deg! Så gul, så fin, så glad! Jag fyllde tortellinis så det stod härliga till, och nästan tjöt av glädje när de inte delade sig i den kritiska fasen, i det kokande vattnet.
Maten var billig, naturligtvis. Och även om jag lade tre kronor för mycket då köttfärsen såldes i halvkilosförpackningar, tänkte jag att det inte gjorde så mycket eftersom hälften av den ändå skulle kunna användas en annan dag, och att jag då inte skulle behöva lägga så mycket pengar alls. Det skulle jämna ut sig, och jag tycker inte att jag överstigit min budget just på grund av det. Så här såg receptet ut (jag hade krossade tomater, vitlök, vårlök, chili, olja, ägg, hemma):
Tomatsås
1 burk krossade tomater
1 krossad vitlök
1 nypa krossad torkad chili
1 nypa timjan
1 nypa flingsalt
1 msk rapsolja
Krossa en vitlöksklyfta lätt, och låt den fräsa på medelvärme i fem minuter i rikligt med olja, rör ner chili, timjan och salt. Häll över de krossade tomaterna och låt koka på svag värme i 20 minuter.
Pastafyllning
200 g fläskfärs
1 finhackad vårlök
1 finhackad rödlök
Salt
Peppar
1 ägg
Fräs fläskfärsen och lökarna tills eventuell vätska är borta. Smula sönder ordentligt. Salta och peppra. Tag av från spisen, låt svalna, och rör ner ägget.
Pastadeg
5 dl vetemjöl
2-3 ägg
2 msk olja
Rör ihop, och knåda, knåda, knåda, knåda. Om du inte har en vettig bakmaskin eller så. När degen känns smidig, lägg den i en påse, och låt VILA i kylen i 30 minuter.
Tortellinin
Kavla ut degen mycket tunt (tunnare än jag...). Använd exempelvis ett glas för att trycka ut cirkelformade figurer ur degen. Pensla med vatten. Lägg på fyllning och lägg över en rundel. Pressa ihop kanterna så att ingen fyllning rinner ut under kokningen. Upprepa det här pysslet tills fyllningen eller degen är slut. Koka upp vatten, lägg i dina tortellinis och låt koka ca 5 minuter. Ta upp en och smaka efter fyra minuter så att du får koll på hur läget är med dina små skapelser.
Servera med tomatsåsen och, om du har råd, riven parmesanost. Nedan ser du resultatet av mitt slit. Men roligt var det! Pyssligt och mysigt på alla vis! Och även om de blev för tjocka, min rara små tortellinis, så älskade jag dem, med all den kärlek man känner inför någonting som man skapat med sina bara händer. Och mätt är jag.
Det var ett sjå, att knåda ihop degen. Enligt det recept jag följde skulle man ha två ägg och 5 dl mjöl. Det som skulle likna en smidig deg var i det läget smulpaj. Så jag slängde ner ett ägg till, och vips var den slät och fin. Sen skulle den vila, pastadegen, och jag hade egentligen lust att göra detsamma, trött efter arbetsdag, långpromenad och besök av en god vän, utan rast emellan. Men, degen vilade, och jag jobbade - snodde ihop en fyllning på köttfärs, vårlök och rödlök, och satte igång en enkel tomatsås med vitlök, havssalt och torkad timjan.
Efter detta började den verkliga prövningen. Jag har ingen pastamaskin, och ingen brödkavel. Med hjälp av en glasflaska knådade jag ut den uppvilade pastadegen så tunt jag förmådde. Så tunt jag förmådde skulle inte vara tillräckligt, visade det sig, då tortellinin blev en gnutta, nåja, ganska mycket för tjocka. Men degen jobbade i allafall med mig - den smulades inte sönder, den lät sig formas, och den lät sig plattas ut en hel del. Det fanns tillfällen under matlagandet där jag faktiskt älskade min lilla deg! Så gul, så fin, så glad! Jag fyllde tortellinis så det stod härliga till, och nästan tjöt av glädje när de inte delade sig i den kritiska fasen, i det kokande vattnet.
Maten var billig, naturligtvis. Och även om jag lade tre kronor för mycket då köttfärsen såldes i halvkilosförpackningar, tänkte jag att det inte gjorde så mycket eftersom hälften av den ändå skulle kunna användas en annan dag, och att jag då inte skulle behöva lägga så mycket pengar alls. Det skulle jämna ut sig, och jag tycker inte att jag överstigit min budget just på grund av det. Så här såg receptet ut (jag hade krossade tomater, vitlök, vårlök, chili, olja, ägg, hemma):
Tomatsås
1 burk krossade tomater
1 krossad vitlök
1 nypa krossad torkad chili
1 nypa timjan
1 nypa flingsalt
1 msk rapsolja
Krossa en vitlöksklyfta lätt, och låt den fräsa på medelvärme i fem minuter i rikligt med olja, rör ner chili, timjan och salt. Häll över de krossade tomaterna och låt koka på svag värme i 20 minuter.
Pastafyllning
200 g fläskfärs
1 finhackad vårlök
1 finhackad rödlök
Salt
Peppar
1 ägg
Fräs fläskfärsen och lökarna tills eventuell vätska är borta. Smula sönder ordentligt. Salta och peppra. Tag av från spisen, låt svalna, och rör ner ägget.
Pastadeg
5 dl vetemjöl
2-3 ägg
2 msk olja
Rör ihop, och knåda, knåda, knåda, knåda. Om du inte har en vettig bakmaskin eller så. När degen känns smidig, lägg den i en påse, och låt VILA i kylen i 30 minuter.
Tortellinin
Kavla ut degen mycket tunt (tunnare än jag...). Använd exempelvis ett glas för att trycka ut cirkelformade figurer ur degen. Pensla med vatten. Lägg på fyllning och lägg över en rundel. Pressa ihop kanterna så att ingen fyllning rinner ut under kokningen. Upprepa det här pysslet tills fyllningen eller degen är slut. Koka upp vatten, lägg i dina tortellinis och låt koka ca 5 minuter. Ta upp en och smaka efter fyra minuter så att du får koll på hur läget är med dina små skapelser.
Servera med tomatsåsen och, om du har råd, riven parmesanost. Nedan ser du resultatet av mitt slit. Men roligt var det! Pyssligt och mysigt på alla vis! Och även om de blev för tjocka, min rara små tortellinis, så älskade jag dem, med all den kärlek man känner inför någonting som man skapat med sina bara händer. Och mätt är jag.
måndag 5 mars 2012
En matutmaning och en liten kärleksförklaring
Jag är en person som tycker om att laga mat. Jag lever ensam och tycker om att laga mat. Till mig själv. Människor i min omgivning har ofta förvånats över hur jag kan laga finare middagar med endast mig själv som gäst. Jag har försökt att förklara det med att jag vill unna mig själv lika mycket som jag skulle kunna unna en tilltänkt samboende. Varför skulle jag missunna mig för att jag är ensam?
Det är mest lagandet jag uppskattar. Det är en sorts terapi att stå vid spisen och röra i grytorna. Det är en glädje att vara håglös och stressad på jobb, men ändå fundera ut en spännande rätt att tillaga om kvällen. Matlagandet, doften, puttrandet, skapar en kupol i hemmet. Det tycks varmare, mer bebott, mera älskat, om det lagas mat i det.
Släkten på pappas sida består av kockar nästan hela högen. Jag har aldrig haft glädjen att träffa min gammelfarmor, men hennes minne lever fortfarande kvar genom det som pappa berättat om hennes kokkonst. Hon var danska, och när det bjöds på mat sa hon ofta "Spis, spis för sören!". Det var väl där, på besöken på Fyn, som min far och hans syskon grundlade sin kärlek till både matlagandet och ätandet. Innan min pappa gick bort skrev vi tillsammans ner några av hans barndoms älsklingsrätter, som han bjöds av sin farmor på somrarna. Endera dagen ska jag laga dem, den dag då rätterna, som nu, inte är alltför förbundna med sorg och saknad. Det är iallafall en tradition jag för vidare, i rakt nedstigande led. Mina två farbröder är kockar, min faster är en fantastisk kokerska, även om hon jobbar som sjuksköterska, och min pappa älskade att laga mat, att liksom jag, experimentera framme vid spisen. Liksom jag tyckte han att en mustig gryta kunde rädda en regnig dag. Ett av de viktigaste skälen till att jag älskar att laga mat, är att jag älskar min pappa, och min övriga familj.
Lagandet har stigit mig en gnutta åt huvudet från tid till annan. Särskilt när det gäller den ekonomiska delen av det hela. Det är inte hållbart att kombinera dyra ingredienser med en i övrigt ganska dekadent livsstil som innefattar vin på fredagen, restaurangbesök, biobesök, bokköp, cigaretter, ansiktsproduktsköp, csn-återbetalningar, resplaner, klädköp och ryggbiff på tisdagen. Jag har beslutat mig för att skära ner på matkostnaderna. Det är den utgift som är mest regelbunden, påtaglig, och som har framstått som oundviklig. För man måste ju äta, eller hur?
Jag satte ihop en budget och kom fram till att jag, om jag ska kunna gå på Bastard, Carib Creol, samt resa en sväng till Hässleholm, utan att gå i konkurs, så får jag lägga max 40 kronor om dagen på mat. Ja, jag hade ju kunnat höja det hela till 70 utan att kursa, men det ska ju vara en utmaning också! Det är faktiskt ganska spännande att tänka minimalistiskt kring mat, att ha koll på vilka grönsaker som är i säsong, och att kunna koka soppa på en spik (eller i alla fall mindre dyrt kött än vanligt).
Så, framledes ska den besökare som vill följa mig, få sig ett dagligt billigt recept till livs. Kravet från min sida är att maten ska vara lagad - det är ju lagandet som är kul! Ingredienserna får inte överstiga priset av 40 kronor. Det förutsätts att jag har basvaror såsom ägg och mjöl.
I lördags lagade jag raggmunkar med bacon och lingonsylt, och igår, i söndags, lagade jag linssoppa med persiljecréme och hembakad foccacio. Bara linssoppan kostade 33 kronor, jag bjöd min familj, och fick rester. Se hur mycket man kan laga för lite! Nu är kvällen sen, och jag orkar uppriktigt sagt inte skriva upp recepten på de båda rätterna, men recepten är av standardkaraktär och kan finnas snart sagt varsomhelst på nätet. Utom persiljecremen då, som helt enkelt bestod av turkisk yoghurt, finhackad persilja, krossad vitlök, och en gnutta salt. Följ gärna med på min lilla matprövning och se om jag klarar att hålla mig under gränsen!
Raggmunkar med bacon och lingonsylt. Tillsammans med sallad gjord på morötter, rödlök, gurka, och solrosfrön.
Linssoppan med smak av timjan, vitlök och chili, tillsammans med persiljecrémen. I bakgrunden skymtar foccacion lite blygt. Den hade bakats med ett lager av hemmagjord tomatsås och en nypa riven ost.
Det är mest lagandet jag uppskattar. Det är en sorts terapi att stå vid spisen och röra i grytorna. Det är en glädje att vara håglös och stressad på jobb, men ändå fundera ut en spännande rätt att tillaga om kvällen. Matlagandet, doften, puttrandet, skapar en kupol i hemmet. Det tycks varmare, mer bebott, mera älskat, om det lagas mat i det.
Släkten på pappas sida består av kockar nästan hela högen. Jag har aldrig haft glädjen att träffa min gammelfarmor, men hennes minne lever fortfarande kvar genom det som pappa berättat om hennes kokkonst. Hon var danska, och när det bjöds på mat sa hon ofta "Spis, spis för sören!". Det var väl där, på besöken på Fyn, som min far och hans syskon grundlade sin kärlek till både matlagandet och ätandet. Innan min pappa gick bort skrev vi tillsammans ner några av hans barndoms älsklingsrätter, som han bjöds av sin farmor på somrarna. Endera dagen ska jag laga dem, den dag då rätterna, som nu, inte är alltför förbundna med sorg och saknad. Det är iallafall en tradition jag för vidare, i rakt nedstigande led. Mina två farbröder är kockar, min faster är en fantastisk kokerska, även om hon jobbar som sjuksköterska, och min pappa älskade att laga mat, att liksom jag, experimentera framme vid spisen. Liksom jag tyckte han att en mustig gryta kunde rädda en regnig dag. Ett av de viktigaste skälen till att jag älskar att laga mat, är att jag älskar min pappa, och min övriga familj.
Lagandet har stigit mig en gnutta åt huvudet från tid till annan. Särskilt när det gäller den ekonomiska delen av det hela. Det är inte hållbart att kombinera dyra ingredienser med en i övrigt ganska dekadent livsstil som innefattar vin på fredagen, restaurangbesök, biobesök, bokköp, cigaretter, ansiktsproduktsköp, csn-återbetalningar, resplaner, klädköp och ryggbiff på tisdagen. Jag har beslutat mig för att skära ner på matkostnaderna. Det är den utgift som är mest regelbunden, påtaglig, och som har framstått som oundviklig. För man måste ju äta, eller hur?
Jag satte ihop en budget och kom fram till att jag, om jag ska kunna gå på Bastard, Carib Creol, samt resa en sväng till Hässleholm, utan att gå i konkurs, så får jag lägga max 40 kronor om dagen på mat. Ja, jag hade ju kunnat höja det hela till 70 utan att kursa, men det ska ju vara en utmaning också! Det är faktiskt ganska spännande att tänka minimalistiskt kring mat, att ha koll på vilka grönsaker som är i säsong, och att kunna koka soppa på en spik (eller i alla fall mindre dyrt kött än vanligt).
Så, framledes ska den besökare som vill följa mig, få sig ett dagligt billigt recept till livs. Kravet från min sida är att maten ska vara lagad - det är ju lagandet som är kul! Ingredienserna får inte överstiga priset av 40 kronor. Det förutsätts att jag har basvaror såsom ägg och mjöl.
I lördags lagade jag raggmunkar med bacon och lingonsylt, och igår, i söndags, lagade jag linssoppa med persiljecréme och hembakad foccacio. Bara linssoppan kostade 33 kronor, jag bjöd min familj, och fick rester. Se hur mycket man kan laga för lite! Nu är kvällen sen, och jag orkar uppriktigt sagt inte skriva upp recepten på de båda rätterna, men recepten är av standardkaraktär och kan finnas snart sagt varsomhelst på nätet. Utom persiljecremen då, som helt enkelt bestod av turkisk yoghurt, finhackad persilja, krossad vitlök, och en gnutta salt. Följ gärna med på min lilla matprövning och se om jag klarar att hålla mig under gränsen!
 | ||||
Raggmunkar med bacon och lingonsylt. Tillsammans med sallad gjord på morötter, rödlök, gurka, och solrosfrön.
Linssoppan med smak av timjan, vitlök och chili, tillsammans med persiljecrémen. I bakgrunden skymtar foccacion lite blygt. Den hade bakats med ett lager av hemmagjord tomatsås och en nypa riven ost.
onsdag 22 september 2010
Onsdag 22/9 2010 Citrondoftande sparrispasta
Idag hittade jag på ett eget recept, det som jag utgick ifrån var att jag var sugen på färsk sparris och bacon. Citron bröt av ostsmaken och gjorde att rätten kändes mindre tung än den egentligen är. Jag skulle kunna tänka mig än mer citronsaft än vad receptet anger, men så långt har jag inte kommit i mitt testande. När jag lagat rätten igen, med en hel citron, så reviderar jag möjligen nedanstående! Nedanstående recept räcker till åtminstone tre storätare!
Ingredienser
Tagliatelle
2 dl kaffegrädde
3 äggulor
ca 2 msk färsk hackad timjan
Saften från en halv citron
ca 1 dl färskriven parmesanost
1 pkt bacon
1 bunt färsk grön sparris
salt
peppar
Tillagning
1, Koka pastan enligt anvisningarna på paketet.
2, Börja med att skära av den hårda delen längst ut på sparrisstjälkarna.
3, Skiva sparrisen i ca 2 cm långa bitar.
4, Kok sparrisen i 5-7 minuter beroende på tjockleken hos sparrisen.
5, Under tiden knapersteker du baconet som du sedan lägger på papper så att fettet dryper av.
6, Häll av sparrisen och fräs den lätt på svag värme, i stekfettet från baconet.
7, Rör ihop grädde, ägg, citronsaft, timjan, parmesanost, salt och peppar. Detta rör du i pastan då den är färdigkokt, tillsammans med den lätt frästa sparrisen.
8, Häll upp i lämplig skål och garnera med två bitar bacon.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)