Nu har jag ju inte skrivit på två dagar. Och jag vill bara förklara att det inte är för att jag misslyckats med min utmaning till mig själv. Åh nej, inte det minsta, jag är lika taggad som för en vecka sedan (även om jag skulle ljuga om jag sade att jag inte skulle tycka att det vore aningens trevligt med en ryggbiff imorgonkväll). Men jag har inte ätit hemma. I själva verket spenderade jag en massa pengar, en tredubbling av min ransoneringsbudget, på middag ute igår. Det är ju en del av dealen - jag ska äta billigt för att kunna bekosta månadens restaurangbesök. Idag blev jag hembjuden på middag av en god vän. Att bli bortbjuden är bra i budgettider, även om jag måste tillstå att jag alltid avskytt sådana som "passar på när de blir bjudna"- en sorts snål girighet. Hu! Jag vill också betona att jag inte är en snål människa. Detta är en av de få månader i mitt liv då jag försöker tänka på att hålla en sorts budget. I vanliga fall slösar jag utan vett, jag bjuder utan en tanke, i själva verket älskar jag att dela med mig och bjuda. Den sämsta egenskap jag skulle kunna peka ut är just snålhet. Snåla människor är tråkiga människor. Sådana som delar upp mynten mellan sig på restaurang, för att betala exakt vad de är skyldiga av notan. Sådana ogillar jag skarpt. Med det sagt menar jag inte att jag har rätt, det är bara en högst personlig uppfattning jag har. I min familj, sedan min barndom, delar vi med oss. Vänner kommer och äter, döttrars pojkvänner blir stående middagsgäster, pojkvännernas vänner likaså. Jag har väl fått det därifrån, antar jag. Sedan är det en milsvid skillnad mellan snålhet och fattigdom. Det är väl inte märkligt om en fattig människa håller på sina slantar när notan ska delas upp? Nejnej!
Detta inlägg handlar ju inte så mycket om mat, märker jag, och nu ska jag berätta att jag redan planerat vad jag ska slänga ihop som storstilad fredagsmiddag. Det kommer att bli en klassiker!
Godkväll!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar